En psykosocial arbetsmiljöutredning är en mer omfattande och djupgående
intervention än en föreläsning eller en workshop. En utredning görs ofta när många
på arbetsplatsen redan mår dåligt och där misstänksamhet, tystnad, ilska,
frustration och uppgivenhet har blivit naturliga ingredienser i det dagliga arbetet.
En utredning kräver därför mycket mer i form av tid för såväl diskussion och
reflektion som dokumentation och presentation. Av det skälet gör jag inte
psykosociala utredningar ensam utan där samarbetar jag med
Monica Hane,
sortens utredningar och har bland annat varit den drivande kraften bakom
Arbetsmiljöverkets arbete att utveckla nya metoder för att inspektera psykosociala
arbetsmiljörisker.
En utredning ser väldigt olika ut beroende på situation, arbetsplatsens storlek, tid
och ekonomi. I princip är strukturen ändå densamma. En utredning innehåller alltid
några olika steg: 1) en så rättvisande beskrivning av arbetsplatsens situation som
möjligt, 2) en primär analys av situationen, 3) en prövning av analysen med
(samtliga) berörda, 4) en slutrapport innehållande all dokumentation.
Arbetet med att ta fram en så rättvisande beskrivning av situationen som möjligt
görs genom intervjuer eller fokusgrupper. Hur många intervjuer eller fokusgrupper
som genomförs är inte det viktigaste. Viktigare är att processen är öppen för alla att
ta del av, dvs att processen som sådan (vad händer och varför?) är öppen och
transparent, att de beskrivningar som blir resultatet av intervjuer och fokusgrupper
är tillgängliga för alla berörda, samt att det i processen finns utrymme för samtliga
att diskutera och reagera på materialet.
Utredningen syftet snarare att visa på ”hur det blir som det blir när vi gör som vi
gör” än att ta reda på VAD som är rätt eller fel eller VEM som har rätt eller fel. Vår
psykosociala arbetsmiljö är inte en eller några personers verk, det är ett resultat av
allas vår medverkan – aktiv eller passiv, medveten eller omedveten. Alla
arbetsplatser har en unik situation och sina unika förutsättningar, vi föreslår därför
inte heller några universella lösningar. Däremot kan vi bidra med att
uppmärksamma sådant vi ser som viktigt för att komma vidare.